^
  • Safaritur vid Ayers Rock

Safaritur vid Ayers Rock

Ayers Rock kan upplevas på många sätt, men det är först på en campingtur som man på riktigt känner sig som ett med naturen och dessa uråldriga landskap. Det upplevde MyPlanets resesäljare X på ett fantastiskt tredagars äventyr långt ute i Australiens röda öken. Ett äventyr som också bjöd på The Olgas och Kings Canyon.

Jag hade sett otaliga bilder på Ayers Rock innan ankomsten till Australien, men trots det fick synen av den mäktiga monoliten mig att tappa andan. Stor och mäktig låg den där mitt i öknen omgiven av platta, öppna landskap. Det var något overkligt över den. Något lockande som gjorde att jag faktiskt hade svårt att slita blicken från den.  

Ayers Rock är enorm. Världens största sten reser sig 348 meter upp över öknen, och med en omkrets på över nio kilometer intar den 400 miljoner år gamla monoliten en väldigt prominent plats i landskapet.

En viktig helgedom

Det är inte bara storleken som gör Ayers Rock så fascinerande. Monoliten är en viktig helgedom för de lokala anangu-aboriginerna som förknippar stenen med en rad centrala historier i sin mytologi. Detta kan man lära sig mer om på det fantastiska kulturcentret vid Ayers Rock, eller Uluru som idag är stenens officiella namn.

Just för att stenen är helig uppmanade skyltar oss att inte bestiga den, vilket inte gjorde något då det finns många andra sätt att uppleva Ayers Rock på. Så vi tog på oss vandringsskorna och begav oss ut på en härlig liten promenad längs stenens fot. Guiden tog med oss förbi grottor som hade använts till olika ceremonier sedan tidernas begynnelse, och på flera platser kunde vi se klippformationer och sprickor i stenen som enligt lokala legender skapades under en kamp mellan två mytomspunna ormar.

En fantastisk solnedgång

Vi hann inte gå runt hela stenen för sakta men säkert blev ljuset mjukare, och innan vi visste ordet av hade det blivit dags att göra sig redo för att se solnedgången. Det är nu som Ayers Rock visar sig från sin mest spektakulära sida. Från vår utsiktsplats en bit från stenen kunde vi se hur den enorma monoliten började ändra färg. Först från orange till röd, men ju lägre solen stod på himlen desto mer intensiv blev den röda färgen, ända tills det sista ljuset försvann och Ayers Rock slukades av nattens skuggor.

Natt under stjärnorna

Snart tändes de första stjärnorna över outbacken som ett tecken på att det var dags att bege sig tillbaka till lägret. Här tändes en lägereld och efter en snabb insats från alla kunde vi sätta oss till rätta med en god middag. Samtalen flöt på i ljuset från lågorna, men det hade varit en lång och upplevelserik dag så en efter en försvann folk in i lägrets permanenta tält. Jag hade också ett tält, men jag hade andra planer för natten. Istället för att sova i tält hade jag tackat ja till erbjudandet om att sova i en swag. Det är en äkta australiensisk uppfinning som består av en madrass och en sovsäck som omsluts av canvas. Här kunde jag ligga tryggt och bekvämt under den gnistrande stjärnhimlen och drömma om morgondagens upplevelser.

Morgon i outbacken

Stjärnorna lös fortfarande på en kolsvart himmel när jag blev väckt nästa morgon. Till min förvåning hade jag sovit otroligt gott i min swag och varken spindlar eller ormar hade synts till under natten. ”De ska du inte vara rädd för”, skrattade guiden när han kom med en kopp ångande varmt morgonkaffe. ”Men skaka skorna innan du tar på dig dem.”

Jag drack snabbt upp mitt kaffe och skakade skorna en extra gång för att vara helt säker på att inga objudna gäster krupit in, och inom kort var jag redo att njuta av soluppgången över Ayers Rock. Den var om möjligt ännu vackrare än solnedgången dagen innan, och det var fantastiskt att känna solens gyllene strålar mota bort nattens kyla.

Vindarnas dal

Dagens mål var inte Ayers Rock, utan de närliggande klippformationerna The Olgas som idag officiellt är kända som Kata Tjuta. Namnet betyder ”många huvuden”, vilket passar bra då Kata Tjuta består av 36 monoliter som står nära varandra. Alla dess ”huvuden” har en mindre omkrets än Ayers Rock, men den högsta är faktiskt 200 meter högre än den berömda grannen. Stigar tar oss kors och tvärs in mellan de höga klippväggarna till dolda dalar. Den största av dessa är Vindarnas dal, som var målet för förmiddagens vandring.

Stigen var lätt att följa och inom kort var vi omgivna av en fantastisk värld av sten. Skuggor fyllde fortfarande dalens fot, men solen steg snabbt på himlen och temperaturen likaså. Det var skönt att kunna sätta sig i bussen som väntade vid stigens slut, och sätta på en av de moderna uppfinningar som man snabbt lär sig att älska i outbacken – aircondition.

Kameler och kängurur

Vi satte oss skönt tillrätta i bussen då vårt nästa mål låg flera timmars bussresa bort. Det är aldrig tråkigt att köra i outbacken. Jo, landskapet kan verka monotont vid första ögonkastet med sina oändliga vidder och spridda buskar, men tittar man efter ordentligt finns det massor att se på. Det kan vara örnar som cirkulerar längs vägen eller en flock undulater på väg från ett vattenhål till nästa. På ett ställe fick jag syn på ett par kängurur som sökte skugga under ett träd, och på ett annat stod en kamel och knaprade på några torra grenar.

Det var i sen eftermiddag innan vi kom fram till Kings Canyon. Även här bestod lägren av permanenta tält, så det var bara att flytta in. Efter gårdagens succé med swagen var jag inte ett dugg tveksam, jag var redo för ännu en natt under stjärnorna.

Kings Canyon

Om jag ska vara helt ärlig hade jag innan jag åkte iväg tänkt att Kings Canyon var som en slags bonus till turens riktiga attraktioner – Ayers Rock och The Olgas. Men där hade jag fel! Det visade sig faktiskt att promenaden den här morgonen skulle bli en av höjdpunkterna på min resa till Australien.

In och ut snirklade sig stigen mellan eroderad sandsten innan vi plötsligt stod vid kanten av en djup ravin. Det gäller att hålla ögonen öppna, för man kan inte se ravinen förrän man står vid kanten av den 300 meter höga, lodräta muren och tittar ner. Från kanten fortsatte stigen över en liten hängbro innan den försvann ner i ännu en dold ravin. Trappstegen näst intill hängde på klippväggen nu, och gjorde det möjligt att komma hela vägen ner till botten av ravinen. Där gjorde vi en paus vid ett permanent vattenhål omgivet av tät växtlighet och höga, kala stenmurar. Föga överraskande är den här platsen känd som Paradisets Trädgård. Härifrån gick en stig upp på andra sidan av ravinen som ledde tillbaka mot bussen genom ett bisarrt landskap med stora bikupsformade klippformationer.

Hela turen hade tagit nästan fyra timmar, så det var skönt att kunna sätta sig tillrätta i den kyliga bussen och slappna av samtidigt som chauffören satte kurs tillbaka mot civilisationen i Alice Springs. 

Läs här om våra resor till Ayers Rock/Uluru i Australien!