25 dagar runt i Stillahavet med stopp på Hawaii, Tonga och Fiji var en upplevelse fylld av färger, ljud och temperaturändringar som utmanade familjen Nielsens sinnen. Här kan du läsa om några av alla intrycken de fick under sin vistelse på Oahu, som är en del av den fantastiska ö-gruppen Hawaii i USA.
Vi ankom till Honolulu en varm natt utan att ha fått någon direkt sömn. Incheckningen på hotellet i Waikiki försiggick vid en reception som lågt halvt utomhus. Ingången var delvis täckt men det var direkt förbindelse till poolen, ett utomhuscafé och trädgård – härligt! Vi var också hungriga och var tvungna att hitta en plats att äta en lätt frukost på. Valet föll på Dennys som finns överallt i USA, och naturligtvis även på Hawaii. Jag varnar alla: låt bli! Alla rätter har sugit åt sig gott om olja, och kan man hälla sirap på något samt en extra klick smör så gör man det. Så tillagas det och till alla rätter kommer dessutom pommes frites. Portionerna är så stora att det utan tvekan hade räckt med en till alla fyra.
Samma natt gick vi en tur ned till hotellets strand. Månen sken upp det stilla vattnet som skvalpade in med lite större kraft än vi hade trott. Så där stod vi övertrötta med blöta skor och strumpor, och gapskrattade. Vi hade kommit till Hawaii.
Utflykt med guide
Nästa morgon bjöds vi in till att delta i ett arrangemang med frukost för att få höra mer om utflykter som fanns – och varför inte följa med på dessa prefabricerade turer? Om vi skulle ha kört runt själva hade det krävt större förberedelser, och det hade vi inte fixat. Nu i efterhand är jag glad att vi gjorde det, även om jag måste erkänna att det ibland kan vara stressande och att vi kände oss som en fårflock. Trots det fick vi en massa information om olika platser.
En festlig kväll
Första kvällen skulle vi till en luau i Paradise Cove – en festlig kväll under bar himmel där man går loss på en buffet med Hawaiis alla kulinariska specialiteter. Gris inpackad i bananblad och tillagad på glödande kol i flera timmar i ett hål i jorden, det var en härlig smakupplevelse och jag kan garantera att den var mör och genomstekt. En specialitet som jag diskret undvek var Poi, det påminner om tjockt potatisvatten med en besynnerlig lila färg. Efter middagen var det uppträdanden med hawaiiansk dans. Vackra människor med blomsterkransar runt halsen eller blommor instuckna i håret uttryckte sina känslor med vackra rörelser. Dansen var den välkända hula-dansen, dock utan det kraftiga vickandet på höfterna som jag trodde var en del av den. Tydligen är det dansen från Tahiti som höftrörelserna kännetecknar.
Polynesian Cultural Center
På Oahu finns ett kulturcenter där sju olika polynesiska länder visar vad som är typiskt för deras kultur och levnadssätt – och vi blev inte besvikna. Vackert byggda hus placerade i de finaste omgivningarna som oftast blev uppvisade av studerande från landet. Vi blev väl insatta i respektive lands musikinstrument, danser och konst. Det var framförallt flätade och vävda hantverk, saker av trä och bankad bark (tapa) som därefter målas i härliga färger, och som är gemensamt för alla polynesier. Senare på kvällen fick vi uppleva en väldigt stor och vacker dansshow i världsklass med polynesiska dansare.
Äkta hawaiiansk
Nästa dag var vi på utflykt igen, denna gång hette guiden Joe. Han var verkligen en riktig hawaiian, men eftersom hans mamma var halv portugis fanns det inte mycket polynesiskt över hans utseende. Generellt sett är det inte så ofta på Hawaii – eller i alla fall på Oahu – som man möter en människa med riktigt polynesiskt utseende. Vi upplevde att befolkningen var väldigt blandad med rötter från Amerika, Europa, Japan och andra länder, och att 100 % polynesiskt är väldigt sällsynt. Däremot är det hawaiianska språket på väg tillbaka. En ”äkta” hawaiian talar engelska på amerikanskt vis, men försöker att bevara lite av det gamla språket genom att hålla fast i några uttryck som blandas med engelska. Platser och gator har polynesiska namn.
Vatten och vind
Därefter kom vi till en lugn strand där det var instruktion i snorkling. Marie och Svend upplevde de vackra fiskarna i all världens färger en bit ut i vattnet. Under tiden skrapade Anna sig ordentligt på några vassa stenar vid strandkanten, och därefter trotsade hon alla varningar om solen och blev en aning bränd. Själv hittade jag en plats i skuggan under några stora träd, och njöt därifrån av hur solens strålar lekte mot vattenytan – ena stunden skapades en silverfärgad glans och i nästa var havsytan helt blå.
Efter havsbesöket var det gott med lunch, och därefter skulle vi få uppleva ett naturfenomen. Den lilla, gamla bussen rullade uppåt längs en smal väg till en utsiktsplats, den sista biten skulle vi klara till fots. Framme på klippkanten märkte vi att det blåste ganska rejält. Det märkliga var att nar vi kom längre ut mot kanten blev stormen kraftigare tills den hade fått en sån styrka att man enbart med stor kraft kunde röra sig framåt. Små barn skulle man hålla i, annars blåste de bort. Så kraftig vind hade ingen av oss upplevt tidigare. Det var på den här klippan en av Hawaiis kungar, Kung Hamekameha den store, utkämpade det sista slaget om makten över öarna. Jag föreställer mig att han nog hade känt till vindförhållandena bäst, och hade då kunnat vänta på att fienden blåste ned i djupet.
Aloha!
Jag nämnde att allting är turistigt och min konklusion är att Oahu är amerikanernas Gran Canaria eller Torremolinos. I vårt nästa liv ska vi definitivt satsa på att besöka grannöarna där en del är ganska orörda av turismen. Ordet ”aloha” betyder hej, goddag mm. På varje utflykt inleddes turen med att guiden fick folket i gruppen att ropa aloha och därefter A-L-O-H-A, så att hela flocken kunde känna att vi var på Hawaii. Amerikanernas smeknamn på staten Hawaii är faktiskt också Aloha State.
