En äventyrsresa till South Dakota

Kartongerna formade fortfarande meterhöga murar längs väggarna, våra ryggsäckar stod halvt urpackade och lutade mot varandra när inbjudan kom in i dörren. Från guvernören i South Dakota i USA, och personligt dessutom. ”This fall I invite you to participate in the adventure of a lifetime…” Vi hade bokstavligt talat precis landat efter vår ettåriga jorden-runt-resa och hade inte direkt tänkt gå igång med nya resplaner. Våra stackars familjer hade oroat sig ordentligt för oss och vi hade försäkrat dem om att nu skulle vi få ordning på hem, ekonomi och karriär innan vi skulle någonstans igen. Men hur motstår man en sådan inbjudan? 

Levande ’wild west’

Varje höst bjuder guvernören in en handfull verksamhetskontakter och internationella journalister till att delta i det årliga infångandet av bisonoxar i Custer State Park. Bisonoxarna går normalt sett fritt i parken men samlas i oktober för att bli brännmärkta och få en hälsokontroll. Cowboys från hela landet ansöker om att få lov att delta i det olönade men ärofyllda yrket. Nyfikna åskådare kommer i tusentals för att få uppleva en liten del av det levande ’wild west’. South Dakota är den enda platsen i världen där vanliga människor kan få lov att se infångandet av bisonoxar, på säkert avstånd inklusive pannkaksfrukost och alltihop är gratis. Det är en slags folkfest, och som guvernörens gäster var vi inbjudna att delta i infångandet. Inte med häst – det är alldeles för farligt – men i de jeepar som hjälper ryttarna att samla in och driva djuren. Med andra ord mitt i en flock av 1.500 springande och vilda bisonoxar. 

Förälskelse

För att acklimatisera oss inför den stora dagen ankom vi en knapp vecka före själva Roundup. Det är bara dumt att resa så långt för att sedan stressa runt med jetlag och sömnbrist, och pressa sig själv att ha kul från morgon till kväll när man helst av allt bara vill sova. Om det är något vi har lärt oss från vår långa resa så är det att kropp och själ behöver tid till lugn och ro för att kunna ta in alla intryck och upplevelser. När vi ankom till Rapid City flygplats – 14 timmar försenade och utan bagage – var vi glada över att ha lagt in ett par extra dagar, så att vi inte skulle direkt till bison Roundup i gamla strumpor och mönster på kinden efter att ha sovit mot flygplanssätet. 

Återföreningen med South Dakotas vackra Black Hills blev ännu härligare än förväntat. Självklart hade vi njutit av den böljande prärien och de gröna skogarna sist vi var här, men nu stod kullarna i fantastisk höstblomning med gula, orangea, röda och gröna färger som gjorde naturen magisk. Under det lysande lövverket betade tjockhornsfår, hjortar och bergsgetter. Den låga solen målade guld på de berömda klippformationerna Pinnacles. Det var ett helt annat landskap än det vi hade sett i juli – dramatiskt, frodigt och väldigt vackert. Solen sken från en klarblå himmel och värmde våra höstkalla näsor. Vi blev förälskade i South Dakota – inte vid första, men vi andra ögonkastet. 

Klättra på Devils Tower

När vi var i South Dakota i somras testade vi bergsklättring för första gången, och det var så kul att vi hade arrangerat en tre dagar lång klättringskurs den här gången. Ambitionen var att bestiga nationalmonumentet Devils Tower på den tredje dagen. Devils Tower är en 386 meter hög klippformation med lodräta och fullständigt släta väggar, kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Närkontakt av tredje graden”. Som tur är så är vi båda två dumdristiga, speciellt när det gäller något vi absolut inte kan. Vår instruktör Suzan Scheirbeck från Sylvan Rocks Climbing School var däremot medveten om vad som väntade på Devils Tower. Hon var även medveten om hur dåligt förberedda vi var på att bestiga ett berg av den kalibern med vår sparsamma erfarenhet och naiva entusiasm. Hon skruvade upp för nivån och lät oss klättra på en vägg som var alldeles för svår. Vi svor och skakade av ånger på den där väggen. Vi föll igen och igen, paniksvettades och var på gränsen till att ge upp innan vi ens hade kommit igång. 

Med stort tålamod – framförallt från Suzans sida – kom vi upp på toppen av inte bara den första träningsväggen utan också den andra som var ännu svårare, samt den tredje som var helt omöjlig och slutligen även Devils Tower. Vi kom inte hela vägen upp till toppen, ett kraftigt regnoväder gjorde väggen hal och satte stopp för oss en bit upp vilket gjorde att vi inte kom hela vägen upp. Vi var besvikna över att inte kunna genomföra det, med samtidigt lite lättade. Det var ganska skräckinjagande att hänga i fingerspetsarna och vifta med benen i jakt på något att stå på 100 meter upp på en hal klippvägg. Skräckinjagande nog att tona ned de mest vågade. Vi var glada att ha försökt och ännu gladare att ha resan hela vägen upp till toppen sparad till en annan gång. Först och främst var vi stolta över att ha vunnit över rädslan och testat krafterna på Devils Tower. 

Klippskulptur av Crazy Horse

Efter klättringsupplevelsen var det befriande att stå med båda fötterna på jorden och se upp (!) på bergen, så som det är meningen att människor ska. Vi gjorde ett återbesök vid den otroliga klippskulpturen Crazy Horse, som än så länga har funnits i 50 år och fortfarande bara är 10% färdig. Den färdiga skulpturen blir en 3D-version av Lakotaindianernas krigshjälte Crazy Horse på häst med armen utsträckt mot horisonten, och bara huvudet blir större än Mount Rushmores fyra presidentansikten tillsammans. Än så länge är det alltså bara ansiktet som är färdigt. Det är den avlidne polska bildhuggaren Korczak som påbörjade projektet med en stenyxa, en fallfärdig kompressor och en vilja av stål. Idag leder hans änka och sju barn projektet vidare med hjälp av entréintäkter och privata donationer – Crazy Horse tar inte emot offentlig hjälp. Det är svårt att inte bli överväldigad av projektets gränslösa ambitioner och totala dedikation. Det är kul att följa med i den långsamma processen och se hur klippan ändrar form från gång till gång. Vi har redan bestämt att återvända om ett par år och se hur långt de har kommit då. 

Flugfiske i Black Hills

Det fanns även tid till lite flugfiske. Vi träffade fiskodlingsägaren Keith Wintersteen som med den vanliga Dakota-gästfriheten erbjöd att ta med oss ut på flugfiske i sitt favoritområde vid Slate Creek i Black Hills. Först försökte vi lite med de enkla linorna som fångades av vinden och hela tiden fastnade i allt annat än fisk. Med tiden lyckades vi få ordning på det och fångade också ett par småfiskar. Timm halade upp sju Creek Chubs på sju kast och blev visst själv lite förvånad. Efter ett par timmar kände vi oss på toppen av kastningen. Vi fångade inga foreller men beundrades däremot av flera förbipasserande som högljutt kommenterade de duktiga flugfiskarna. Tillsammans med höstljuset var det mer än tillräckligt för oss. 

Roundup – nu händer det

Efter fyra dagar med blandade aktiviteter blev det dags för resans ursprungliga mål: Roundup. Plötsligt fylldes parken av cowboys med röda kinder och enorma hästtransporter, stressad parkpersonal och turistflockar. 1.500 bisonoxar ska flyttas, ledas in i en fålla, sorteras och brännmärkas. Alla var på helspänn. När ett djur som väger ton flyttas in på en plats och kanske dessutom skiljs från sina kalvar blir den stressad, och när den blir stressad blir den farlig. När det ska springa så många farliga djur förbi 50 ryttare, 20 jeepar med journalister på taket och 10.000 åskådare på en kulle finns det tillräckligt att hålla koll på. Det har inte inträffat en olycka på Roundup under de 41 år som det har pågått. 

När Timm står på flaket på en bil som skramlar fram över marken och nedför branta backar för att styra in flocken är det inte svårt att se hur det skulle kunna inträffa något. Han håller krampaktigt fast med ett nervöst leende på läpparna och ser på ranger-chauffören som har hotat med att slänga in honom till oss andra om han klagar över förhållandena. Och det vill han ju inte. Från flaket kommer vi nära nog för att kunna röra djuren och Timm kan ta närbilder på de frustande bisontjurarna, precis innan de attackerar bilen. Vi kan leva med körturen och är glada över att inte vara en av ryttarna som är betydligt mer utsatta om en bisonoxe plötsligt går till attack. De ser ut att veta vad de gör, dagens cowboys. Man får inte heller delta i Roundup om man inte är en erfaren ryttare och boskapsdrivare. Allt går som det ska. Flocken förflyttas och publiken jublar exalterat när vi alla kommer in i fållan. 

Dammet lägger sig

Det är en imponerande syn med den enorma djurflocken som rusar fram och stampar upp präriedammet som flyger upp på orädda cowboys. Det känns som att vi kastas tillbaka till barndomens cowboy- och indianlekar, men i riktiga omgivningar med levande prärieråttor och riktiga hästar. Vi är så dammiga när vi hoppar av flaket att vi skulle kunna bli förväxlade med riktiga cowboys. Vi har ju också på sätt och vis hjälpt till, enas vi om över en lunch med bisonoxkött och bönor som förstärker cowboy-atmosfären med ett par procent. Cowboy-stämningen är helt på topp när jag lite senare bjuds in i fållan för att brännmärka kalvarna. Min hand skakar lite när jag står där med ett glödande järn några centimeter från det rädda djuret. Hur cowboy-lik jag än går runt och känner mig en sådan dag, så är jag bara en Köpenhamn-tjej som alltid har köpt sin middag i fina plastlådor och aldrig har behövt slakta mina egna kor. Jag vill inte tappa ansiktet inför flocken av småflinande cowboys, de ska inte tro att jag är rädd. ”Gör det ont på den?”, hinner jag precis fråga innan en hjälpande hand tvingar in järnet på pälsen och ett fräsande ljud fyller fållan. Jag beslutar mig direkt för att jag inte ska bli cowboy ändå. 

Stor gästfrihet i South Dakota

Innan vi lämnar fållan och sätter kurs hemåt mot vårt storstadsliv säger vi ordentligt farväl till guvernören. Han pratar avslappnat md sina gäster iklädd jeans, skjorta och stövlar och liknar allt annat än en stressad politiker. Det är hjärtligt och med värme snarare än med professionell artighet som han säger hejdå till oss. ”Lova nu att ni kommer igen!”, säger han. Och hans vänner. Och hotellportieren. Och kvinnan vi pratade med på en restaurang. Och flygplatspersonalen. Och, och, och… Den vänlighet och nyfikenhet som möter oss överallt i South Dakota är det som gör störst intryck – större än bisonoxar och klättring. Inte på någon annan plats i USA har vi känt oss så välkomna. Så även om vi inte ska vara cowboys så är det inte sista gången vi har varit i South Dakota!