På vår väg genom Nya Zeeland med husbil valde vi väg utefter vilka saker eller områden som vi gärna ville ta en närmare titt på. Den här speciella söndagen befann vi oss i den sydligaste delen av landet i området som heter Catlins Forest Park, och vi var på väg mot staden Invercargill. Planen var att vi först skulle ut på en liten vandring till vattenfallet Purakaunui Falls, och därefter skulle vi köra till en plats som enligt kartan var en ”Fossilised Forest” (förstenad skog). Hur ser en sådan ut egentligen? Var det kanske krokiga, gamla träd som på något märkligt vis blivit förvandlade till sten för många, många år sedan? Detta måste vi bara se!
Se MyPlanets reseförslag till Nya Zeeland, och kom ett steg närmare din drömresa!
Nyfikenheten väcks till liv
Efter att ha sett vattenfallet, som faktiskt var ganska fint, körde vi 20 minuter senare igenom den lilla staden Papatowai. Precis när vi var på väg ut ur staden fick jag syn på en gammal, grön buss på höger sida. Bussen stod på en plats full av växtlighet, och på vägen stod en docka i människostorlek med sträckta armar och höll upp en skylt där det stod ”Curios”. Jag fortsatte ca 100 meter, men sedan var det något som fick mig att köra in till sidan. Jag gjorde en hastig U-sväng och körde tillbaka med tanken att jag måste ta en bild.
Det var en märklig buss. Karossen var en modell som mest av allt liknade något från en Morten Korch-film (en dansk författare), en sådan med en folkkär och sjungande busschaufför. Man hade dock gjort om på den en hel del. Över den främre delen av bussen hade man byggt en ”låda” i trä, som höjde upp fordonet minst en halvmeter. Baktill var den också upphöjd, lite mer än framtill. Mellan de två upphöjningarna fanns ett räcke, som antydde att det fanns en takterrass där uppe. Man kunde se på växtligheten runt omkring bussen att den inte har varit ute och kört den senaste tiden. När vi hade parkerat husbilen såg vi att bussen var ett galleri. ”Galleri? Det kan inte vara särskilt stort”, tänkte jag.
Ett levande galleri
Omgivningen var fylld av konstiga och roliga saker, bl.a. en postlåda formad som en ca en meter stor val (”whale-mail” stod det), vindkraftverk tillverkade av skal från musslor, små vindkraftverk, solceller till strömproduktion samt något som likande en dörrklocka och en skylt med orden ”There are many temptations in life and this is one of them” (det finns många frestelser i livet och detta är en av dem).
Jag tvekade ett ögonblick men det gjorde inte familjens yngsta medlem, som från början hade varit tveksam till att gå på galleribesök. Han tryckte snabbt och i samma ögonblick blev pojkens mamma träffad av en kraftig vattenstråle. Vattnet, som aktiverades av ringklockan, kom ut ur munnen på ett ansikte gjort i keramik som hängde på baksidan av bussen. Masken delade för övrigt ansiktsdrag med Margret Thatcher. Och så hade nivån lagts.
Bussen var proppfull av roliga, märkliga och geniala…öh…konstverk, installationer och uppfinningar. Det mesta var tillverkat av återvunnet material, trä, konservburkar, skal från musslor, de inre delarna från gamla TV- och radioapparater osv. Och man kunde testa allt. Det fanns lampor som blinkade och lös, roliga ljud, mekaniska figurer som rörde på sig när man drog i handtag, musik, mobiler, teckningar och mycket mer! Mycket av det som fanns bar en tydlig prägel av en välutvecklad humor… Plötsligt när vi gick omkring och var upptagna med alla spännande saker, kom ett modelltåg körande uppe i taket. Det här galleriet var verkligen speciellt!
Även om jag skulle skriva i flera timmar så kan jag bara beskriva den här äventyrliga platsen någorlunda rättvist. I en liten tillbyggnation på bussen (nästan som ett litet utomhus-allrum) hade man inrett det som en verkstad, och där satt Blair Somerville och arbetade. En lite blyg men mycket sympatisk man. Blair var utbildad ingenjör, men hade flyttat från miljonstaden Auckland till den här lilla byn för att ställa ut sina speciella konstverk. Bussen var hans och det hade tagit honom fyra år att bygga det ca 10 m2 stora galleriet.
Jag köpte en liten mekanisk figur/skulptur föreställandes en kiwifågel, gjord i trä och ståltråd. Den kan göra små flygande rörelser när man drar i ett handtag. ”Learning to fly” står det på den. Kiwifåglar, som är lika stora som hönor och tillhör strutsfamiljen, kan normalt sett inte flyga. Men å andra sidan brukar inte ingenjörer skapa äventyrliga gallerier i bussar .
Eftertanke
Långt efter tidsplanen kom vi fram till den förstenade skogen, som visade sig vara några avbildningar av några många tusen (eller var det miljoner) år gamla träd på några klippor vid strandkanten. Senare på dagen körde vi in i en kombination av spöregn, stark blåst och en märkbar temperaturminskning. Samtidigt som jag med ett stadigt tag om ratten och en fokuserad blick på vägen körde husbilen mot Invercargill, tänkte jag på att det kanske är så att resor planeras utefter sevärdheter, men att de stora upplevelserna ofta befinner sig mellan sevärdheterna.
