En varm och klar vårdag den 11 mars 1953 lämnade vi – jag och mina föräldrar – Köpenhamns hamn med SS Stavangerfjord för ett nytt liv i Kanada. Det blev en stormig resa över Atlanten men for en 13-årig pojke från Bagsværd var det ett rent äventyr, som nu har varat i 50 år. Det första året i Kanada var dock inte problemfritt och den första chocken fick vi redan i hamnen i Halifax, Nova Scotia.
Vi kom från den danska våren med doften av gräs och vårblommor överallt, och det som mötte oss var en fuktig, blåsig och smutsig stad vars hus var otroligt fula sett med europeiska immigrantögon. Vi hade tappat modet lite, men var trots allt lättade när vi tog tåget till Montreal. Det var här jag såg svarta människor för första gången, och jag kan fortfarande minnas lusten till att känna på konduktörens lockiga ullhår.
Mat och dryck gjorde också intryck – papperskoppar, ananasjuice och tonfisksmörgås på vitt bröd lika mjukt som bomull. Det som imponerade mig mest var dock att betrakta landskapet med de omålade och försummade husen, med den senaste amerikanska bilmodellen ”dollargrin” parkerad bredvid.
Montreal var fantastiskt med riktiga berg mitt i staden – mitt på en liten ö – mitt i en flod, men staden såg dessvärre bara fin ut på avstånd. Tåget passerade slumområden på vägen till centralstationen och här var det inget att skryta med. Vi upptäckte senare att de flesta större städer i Nordamerika har slumområden, och kontrasten mellan rik och fattig var slående. Vi hörde utan tvekan till den sist nämnda kategorin.
Tomma löften
Vi välkomnades av min ”rika farbror i Amerika” som hade övertalat mina föräldrar att komma till Montreal. Dessvärre visade han sig vara full av tomma löften som slog oss rakt i ansiktet. Han skröt med att kunna fixa ett fast jobb till min pappa, hitta en lägenhet till oss, köpa en TV – och en bil. Det första han sa var att han saknade $50, så om vi inte kanske kunde hjälpa honom.
Vi åkte till vår ”lägenhet” som bestod av ett rum på ett pensionat precis vid högbanan i den dåliga delen av staden. Utsikten från vårt fönster var en mörk gränd och möblerna var begränsade till ett litet skåp, en dubbelsäng, en extrasäng (till mig), ett handfat och en petroleumbrännare (till matlagning). Det var för mycket för min mamma som grät några av de många tårar som föll, tills vi hittade annat boende i utkanten av staden några veckor senare.
Början till en förbättring
Dagen efter kom nästa utmaning – livets absoluta nödvändigheter. Vi letade reda på den närmaste matbutiken som var imponerande, allt man behövde under samma tak. Min mamma blev mycket gladare under tiden som hon fyllde kundvagnen med mat. Vi kunde varken engelska eller franska, så det gav oss lite problem. Vår första burk jordnötssmör köptes t.ex. i tron om att det var senap.
Min pappa fick inom kort erbjudande om att arbeta som mekaniker. Han blev dock anställd på prov med besked om att kanadensiska mekaniker arbetade snabbt och effektivt, om han inte kunde följa med hade de inte användning av honom. Eftersom han inte kunde språket och inte kände till de amerikanska efterkrigs-modellerna såg det inte alltför ljust ut. Han lyckades övervinna all pessimism och blev utnämnd till förman inom loppet av några få månader, därefter till vice direktör och delägare av firman.
Hemma blev det också märkbart bättre. Mina föräldrar beslutade sig för att jag inte skulle växa upp i centrum så vi flyttade till en medelklassförort. För att kunna göra detta var vi tvungna att ta en billig källarlägenhet med utsikt till ett spårvagnsstopp och med en toalett som rann över med diverse substanser efter varje spolning. Det var verkligen inte detsamma som bekväma Bagsværd och mammas tårar fortsatte att rinna. Jag tyckte däremot att sova på golvet de första månaderna levde upp till de förväntningar jag hade till att leva som pionjär i Kanada, och det gav mig i alla fall lite att skriva om till mina gamla klasskompisar.
En svår skolstart
Skolan var en mardröm. Jag pratade varken engelska eller franska, och min lärare placerade mig längst bak i klassrummet med en bok till första klass eller med order om att vara tyst. Rasterna var inte bättre. Alla gjorde narr av mina danska knäbyxor som jag naturligtvis var ensam om att ha. Jag längtade efter att gå i jeans och t-shirt som alla andra.
Med tiden kunde jag njuta av den bekräftelse jag fick, för det visade sig att jag var den bästa fotbollsspelaren på skolan. Jag lärde mig dessutom att spela både baseball och football, och sist men inte minst lärde jag mig att spela ishockey. Den slutliga acceptansen kom efter ett år när jag, på min mammas uppdrag, blev den lyckliga ägaren till ett par jeans, två t-shirts och ett par riktiga amerikanska löparskor. Jag pratade med tiden flytande engelska, vi hade flyttat till en enplanslägenhet och jag hade blivit en normal amerikansk tonåring.
Finn Sander
Finn Sander tog 1971 en doktorsgrad i tropisk oceanografi på McGill University. Samma år fick hans mamma äntligen sin önskan uppfylld och föräldrarna flyttade hem till Danmark efter 18 år. År 1971 blev Finn även professor på universitetet och direktör för Bellairs Research Institute of McGill University på Barbados. Han och hans fru Gloria flyttade därför till de västindiska öarna, där deras barn senare föddes. Här bodde de i 14 år och därefter flyttade de tillbaka till Kanada, där Finn är administratör på Dalhousie University i Halifax. Staden har utvecklats mycket sedan 1953 och han trivs verkligen med att bo där.
